En kråka uppå en tallekvist                                                           

Det satt en kråka uppå en tallekvist,

han trodde han var en fågel

och det var vad han var helt visst,

han hade ju ej tänkt på det.

Han kände att hans vingar ej var armar och händer,

hörde ”prova vingar dina, känn vad som händer.”

Samma kråka uppå en tallekvist,

han trodde han var en fågel

och det var han nu liksom sist,

han kunde ju nu förstå det.

Han visste vem han var, han kunde flyga och fara,

passade nu bra när vårens dagar låg klara.

Våran kråka uppå en tallekvist,

han lekte han var en ärla,

han flydde från en örn med list,

han sken som en jävla pärla.

Hans stolthet växte i all hast men inte till högmod,

snodde några smulor från ett bord vid en brödbod.

En annan kråka uppå en tallekvist,

hon träffade på en fågel

och det var våran kråk-kompis

som vi alla känner så väl.

De stötte på varandra hos en tupp på ett kyrktorn,

gifte sig och landa till en ton från ett valthorn.

(Rex Ljungqvist 2006)